Lite tisdagsvilse

Idag tog jag med mig alla mina hästar ut på en lite längre annorlunda tur. Jag på Miranda med Star efter, sen Ricky och sist Driving. Vi började med att bli omkörda av en travare och jag får allt som oftast en olustig känsla av sånt. Det ska travas på i full fart för där finns ingen tid till en andningspaus, åånej. (Finns säkert undantag) Mina gamla travare Ricky och Driving hakade på stressen långt i förväg (vem fan skulle inte göra det när man blir uppkörd med fullt flås i röven??) så vi tog oss av vid en väg för att andas och släppa förbi ekipaget, som förövrigt typ hade rånarluva på sig och såg riktigt ond ut (varför ser dom flesta travmänniskoena onda och bittra ut?) Driving passade på att kliva över sitt rep så jag fick kliva av och rätta till det.

Vi traskade på ganska fint allihopa på rad nedför vägen, ut på stora vägen, blev omkörda utav massa bilar utan några som helst problem och så över iväg på en grusväg mot en hästgård. Direkt vi närmade oss så tvekade Miranda, säkerligen för både hon och jag visste lite hur mupparna bakom oss kunde reagera och att man riskerar att bli bemött med full fart. Jag klev av och gick med henne för att stötta och fokusera framåt, säkert uppåt 10 galna hästar som kom i full galopp mot oss och Ricky trodde ungefär att nån skulle komma och bita han i stjärten. Det gav sig snabbt och vi fortsatte bara förbi vidare mot nästa hage att passera med några ännu vildare hästar som följde oss länge. Jag fokuserade bara framåt och bad till min Gud att dom hade ordentligt staket, Miranda gick alldeles utmärkt i mina spår och Star var uppblåst som aldrig förr men höll sig ändå på sin plats. Skitbra ju! Men måste bara ursäkta och fråga: Är mina hästar så där vilda när dom är i hagen när någon rider förbi?? Nåväl, dom hästarna i hagen fick iallafall sin dagens extra motion.

Vi fortsatte in i en liten skog och stoora långa vattenpölar vi gick igenom allihopa, helt otroligt fint att alla följer så fint och plaskar genom pölarna sådär. Vi tog oss fint genom den lilla byn där vi förut träffade älgen med staket på hornen om ni minns? Istället stod där nu säkert 10 rådjur och kikade. Stannade på vägen över en stor trumma där det forsade en massa vatten, väldigt mycket sånt här nu när vårfloden börjar. Jätte mysigt att stanna över och kika på istället för att rusa. Vi travade på lite och Driving klev över repet nån gång till så jag fick kliva av och fixa, då insåg jag att Miranda mestadels blivit så duktig att hon kan stå helt lös längst fram och vänta. Så praktiskt! På vägen nästan hemåt så fick jag för mig att vi skulle ta en liten omväg upp i skogen där jag inte ridit på väldigt många år, en stig som leder till stigarna vi ridit i somras. Miranda tyckte också att det var en riktigt spännande ide, trots att det börjat skymma och i skogen var det verkligen mörkt. Jag såg ingenting men fortsatte ändå att följa Mirandas steg upp i skogen.

Plötsligt kom vi ut vid ett lite mer öppet parti där det fortfarande var vinter och snö, Star var svettig och passade på att rulla och svalka sig i snön. Ricky kollade nyfiket ner på henne där hon låg och vips så hade Star hans rep mellan bakbenen och hon fick panik. Upp, flög omkring, ville dra iväg och jag försökte lugna samtidigt som jag gjorde allt för att inte tappa henne, tog mig närmare med Miranda (som blev sur för att Star var hade panik, och både bockade och stegrade) försökte sträcka mig över en hoppande Stars hals för att kunna rycka loss Rickys rep, samtidigt som jag satt på den där sura Miranda. Att hoppa av mitt i kalabaliken och riskera att både bli omkulltrampad och tappa varenda häst var inte att tänka på. Efter någon sekund lugnade Star sig något och jag kunde kliva av och prata med henne, ta loss repet, kolla så att hon inte skadat sig något, och knyta om repet efter att Star slappnat av igen. Hon var helt plötsligt så nöjd så, de där gick ju bra.

Framåt och åter i skogen där det var ännu mörkare nu och jag visste inte alls om vi var på rätt väg eller stig. Vilket det efter en stund visade sig att vi inte var, vi måste ha missat avstickaren i mörkret och vi kom till nånstans där jag inte såg en enda stig. Rakt fram lyste bara några hus istället, jag visste vart vi var men det var ingen ide att ta oss ut i byn och gå efter vägen hem då jag inte tänkt att det skulle hinna bli så mörkt och hade inte satt på hästarna reflex. Miranda var väldigt positiv till att göra några försök in i skogen där det såg ut att vara stigar, tillslut pulsade vi över en liten gräsplätt och hittade stigen som jag kände igen! Inte den jag tänkt från hela början, men den som jag iallafall kände igen och visste skulle ta oss hemåt. Det blev ännu mera pulsande uppför och nedför innan vi var ute på vägen igen, alldeles svettiga och trötta. Bara en gård att gå över, en bro, några vilda hästar att gå förbi, världens uppförsbacke och genom en by, Sen var vi på hemvägen. Jag hade då klivit av och vi alla var nog lika trötta och önskade nog bara att någon skulle plocka upp oss och skjutsa hem oss hehe. Om det inte hade varit så mörkt och sent hade vi ju stannat och pausat ordentligt oså men det blev liksom lite oplanerat.

En jätte nyttig kvällstur för oss alla med många olika intryck av sånt som man borde utforska oftare. Nästa gång får vi hålla oss på vägen så vi får träffa några kossor också, hoppas jag. Stars favoriter, eller inte ;) Jag är Lite beroende av denna appen Runtastic, håller koll varje dag, vecka och månad vad vi gör. 9.05 km va väl inte illa pinkat för små hästar mitt i vardagen :)