Troll i skogen

Imorse när jag kom hem från jobbet så var inte min Miranda i hagen.. Som vanligt nu för tiden. Dock har inte jag drabbats så värst, det är mest min familj som lyckats vara på plats jämt för att skuffa in den där hästen i hagen. Hon vandrade iallafall nedanför hagen imorse och när jag skulle hämta henne så visste hon mycket väl hur hon skulle ta sig tillbaka hem (inte den vägen jag tog) så hon hann helt enkelt hem innan jag ens hunnit fram till henne. En riktig liten trollunge! 

Klockan 8, efter nästan två timmars sömn, mitt i djupsömnen, så knackar min bror på dörren och säger att hästen står vid hans trapp och hänger. Yrvaken som jag va så tänkte jag bara sova lite till och fixa det sen.. Efter klockan 11 så drog jag mig upp, klädde på mig och ställde mig på trappen.. Vad ser jag?! Hästen I hagen! Så bara att klä av mig och fortsätta sova en stund.

Efter att ha sovit klart mina timmar, ätit frukost och pigg på väg ut för att starta dagen så kommer min bror igen och berättar att nu står hästen nere i skogen, igen. Han hade sett henne där efter att hon stått vid hans trapp. Stått där för att sen börjat gå ner i skogen bland gruvhålen. Så han hade skyndat efter för att stoppa henne och ta tillbaka henne till hagen. Även för han hade hon visat att hon minsan visste vart man gick in och ut (inte vid grinden alltså). Efter predikan om att det är faktiskt gruvhål och grejer där och tänkte bara så inte hästen går och går sönder, så gick jag väl ut, hämtade hem hästen, lagade i ordning hagen och satte på elen som jag förövrigt varit snål med ungefär hela vintern. 

Vad det än är, som drar så där nere i skogen bland gruvhålen, att gå ner och försvinna, så är det ingenting som biter på mig. Vi brukar rida genom skogen längs stigen där och det är stängsel runt gruvhålen. Har även haft en liten hoppbana där många år tillbaka. Något drar iallafall starkt där även om det inte biter på mig. Jag vill ha kvar min lilla häst så nu blev det ordentligt med stängsel för att hålla kvar henne. Mamma trodde det berodde på att jag är så upptagen, därför jag inte känner något, eller så gör jag det eftersom jag rider där i genom. Jag har iallafall inte alltid varit såhär "omotaglig". Som mitt första egna boende, i en väldigt gammal skola 8km ut i skogen och barnen som lekte med mig i källaren, en gång var det någon som höll mig så hårt i min säng men det var enda gången jag kände något innanför mina väggar, förutom en speciell stund. Då jag valde kläder inför min farfars begravning, var vilsen och blev besviken på att vara ensam mitt i skogen och inte ha någon att rådfråga. I samma sekund så var det någon som tog min hand och visade mig att jag inte var varken ensam, vilsen eller rädd.. Bara väldigt harmonisk, mitt i skogen. Det kan ha varit det viktigaste halvåret i hela mitt liv.