Betesvandring

Medans jag satt och guppade på jobbet igår så passade min skinka på att domna bort. Blev bättre när jag kom hem så tillslut tog jag ut och sadlade Star, gjorde direkt ont i höften varje steg hon tog. Men hon var så glad, framåt och försiktig. Hon är så förstående, har jag ont så ska jag få åka som en prinsessa.. Det blev den långa vägen genom skogen in till civilisationen, grusvägar, is, lera, rinnande vatten och djupt vatten. Hon visste precis hur och var hon skulle styra och sätta fötterna, utan stöd, och ta sig en torr grästuss här och där.. För det är man värd! Väl framme vid ALs dörr parkerade hon och rörde inte en hov för där väntade sockerbitar, knäckebröd, choklad till Sara och såklart mer knäckebröd! Dom kände igen varandra och Star ville kika ner på betet om gräset börjat växa, för det var där våran resa tillsammans började. Men gräset har inte börjat än och än är det inte klart om vi ska va där. Det vore ju perfekt nu när vi kommit hem. Men vem har dött av motgångar och förändringar, inte vi iaf än så länge..

Hittade årets första Fästing på Star också, under hakan, ja herregud! Nu är de väl snart sommar också :)