söndag 24 november 2013

hästarna bär mig igen


Nuså börjar vi komma igång lite smått igen. Min arm är nästa helt bra och i veckan tjuvstartade jag med att promenera en hel del med mina tre musketörer (Mandi, Ricky, Druvan). Dom verkar alltid så nöjda över att få komma ut och promenera bara, speciellt nu när det frusit på och det är buckligt i hagen. Mysigt de, att det blivit kallt alltså inte att det är buckligt! Förra lördagen satt jag upp och red Mandi första gången på två veckor sen jag åkte av. Utan sadel eftersom min arm inte klarar av att lyfta. Mamma hade ju ridit henne och det var inga problem med den tjejen heller. Dock var jag stel, lite rädd och hade svårt att slappna av och släppa fram. Men lyckades släppa en galopp upp genom skogen. 

I fredags tog jag tag i det igen och satte upp på Ricky och tog med Miranda efter. Att bara sitta och åka, känna hans starka kropp och att han verkligen bär upp mig. Ingen kommer tappa mig igen, och ändå, vad gör det? Visst gjorde det ont att bli trampad, men nästa gång lägger jag mig inte under hästen. Punkt och slut och så får jag skärpa till mig! Ricky tog mig så säkert genom skogen över åkrar och hem på vägen på lös tygel. Så nästa dag satte jag upp på Mandi igen med Ricky efter. Gick upp på vägen och in på stora stigen i skogen, släppte ut i galopp tillsammans med hunden. Sen hittade Mandi en ny spännande stig som vi utforskade, dock tog den slut men mysigt att lufsa runt i mossan upp och ner för små kullar och känna prinsessan jobba och bära mig. Sen tog vi galopp igen tillbaka hela stigen ut, så samlat löst och balanserat. Tillomed Ricky höll någorlunda galopp. När vi kom hem och hunden gick fint bredvid Ricky som även fick gå lös hem så stod grannen mitt emot och eldade och ropade vad duktig jag va. Tur nån är de då? ;) haha näärå. Men det är inte så himla svårt att sitta och åka på en häst som går själv med sina egna ben och hund+häst bredvid som även går på egna ben. Super simpelt!

Tänk att dessa starka små djur bär en så stolt, för ja.. en häst som Vill bära sin ryttare gör allt för att bära den stolt och riktigt. Mandi hade aldrig tappat en ryttare förut och hon har undrat i dagar, varit orolig och bett om ursäkt. Men det är sånt som händer och nu kan vi bara bli starkare av den händelsen. Mandi lärde sig nog att trots att man blir rädd, jätte rädd och tillomed panikslagen som hon blev, så måste man försöka allt man kan att hålla i sin ryttare. 

Förövrigt så har både Druvan och Trusten blivit lite till och från svullna i bakbenen, inte halta men svullna nere vid kotorna. Det kan vara förståeligt, deras kroppar går genom en så stor förändring just nu! Från att ha haft sjuka skodda hovar, stå på box och leva dagens "traditionella" hästliv.. till att ställa om sig till naturen, barfota (hela den grejen ställer inte bara om hovar och ben utan även hela kroppen innan och utan ställs om till att bli frisk), och att leva ute på lösdrift och fri tillgång på grovfoder. Så det tåls att dom är lite knackiga i den här omställningen. 

Dock visade Trusten tidigt nu i höst att han helst ville vara inne över nätterna för att sova ifred och framförallt äta lugnt och få i sig sitt vatten. Hans vätska går upp och ner men håller jag ordning med att få i han saltet och vatten så verkar han må bäst. Det är inte alla dagar jag håller det eftersom jag inte är nån sån "hej häst nu kommer du här så ska jag slita och trycka in dig i en box", utan när han står nere i skogen och äter ur hönät eller bur så får han självklart fortsätta med det. Ibland ställs han in en sväng på dagen bara också. Och ibland står han inne självmant. Lilla boxen i utestallet har liksom blivit som hans och det är inte ofta nån annan går in där.  Skönt att han känner sig trygg där! I helgen såg jag även att han var och drack ur stora tunnan så förhoppningsvis börjar han kanske kunna klara sig själv, men han lär få ta sin tid. 

Starisen då.. Hon har varit så glad och positiv i hagen senaste tiden, smugit upp inpå mig i mörkret så jag blivit alldeles förvånad (man måste alltid verkligen förtjäna hennes närhet, vilket funkar bäst genom att låta henne va). En dag när jag tänkte ta ut dom andra tre så var det Bara Star som kom och ville ut. Så jag tog ut för att kolla genom henne och se vad hon ville visa eller göra. Dock markerade hon på ena gaffelbandet, dom jävla gaffelbanden alltså! Men nu verkar höger läkt så bara linda vänster med vallörtsbladen tills det är bra. Fortsätter smörja hennes bakknän då och då, får nog göra det jämt. Sen kan väl hennes kropp få hålla, byggas upp och bli topfräsch igen?! Snälla jultomten och alla andra, om det är det enda jag önskar mig.. Och att Trusten ska bli helt 100 bra och kunna bli pigg glad ridhäst igen!

Har ni förresten sett att vi arrangerar månskensritter i vinter? Det ska bli så mysigt och Miranda och Ricky är bara en sekund från tiptop för det, vi hoppas att Druvan blir bättre och härligaste vore ju om Star kunde vara med, man vet aldrig. Vi kan bara hålla tummarna för fräscha hästar och en fin vinter med mycket snö :)


2 kommentarer:

  1. Men du får hålla dig på hästryggen och inte under hästen!! :) du får krya på dig och häftigt att vara ute med alla tre hästarna. Jag känner mig mäktig med bara min lilla flock på två.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe tack Therese! :) Man ska känna sig mäktig när man får med sig hela sin flock :)

      Radera

Tack för att du lämnar ett spår efter dig hos oss :)