Till varje vår hör väl en liten smitning. Minns förra året i Näsby när hästarna smet ut på riksvägen! Jag sprang och jag sprang i mina stövlar, nyvaken.. Då jag kommer ut och ser över åkrarna på riksvägen, bilar och människor överallt och mitt i allt.. Mina hästar! Första tanken va då, okej alla står upp, ingen har blivit påkörd. Tacka gode Gud! Sen sprang jag och vägen har aldrig varit längre. Tillslut kom s med grimmor och jag fick fint vandra hemåt med fyra hästar i släptåg på riksvägen med bilar fort åkandes förbi. Ricky var kvar hemma han och yrade omkring, han hade sprungit åt andra hållet mot järnvägen han.
Ja herregud vad jag tycker om mina små djur som får hjärtat att slå lite extra snabbt ibland, benen springer snabbare än vad dom egentligen kan och konditionen håller iallafall en liten stund ;) En sak har jag då lär mig genom alla händelser i alla år, att försöka andas så mycket som möjligt, slappna av och inte brusa upp. Hysteriska och stressade människor gör det bara svårare för hästarna att hålla ordning på sig i sånna situationer. Idag satt jag där i bilen, hade de väldigt chill med hästarna omkring mig, höll ordning på hästarna genom rutan med repen och gled nerför backarna. Härligt sätt va?? Haha. Lite lat men vafan hade ju fulla bilen med matvaror, kunde ju inte bara lämna det..
Usch för lösa hästar! Det är som att åka berg och dalbana utan de härliga känslorna :) Skönt att det gick bra och att du har så himla coola hästar!
SvaraRaderaVisst är det! Ja dom var liksom som "Tack för att du hämtade oss, vi hade ändå tänkt gå hem snart." :)
Radera