Husägare

Idag hade jag världens mysigaste förmiddag med mina 4 benta i regnet. Ricky, Star och Miranda var som små dagisbarn och himla söta i sina regnkläder och flexbertvästar när vi gick ut på en promenad. (Eh nej dom hade inte regnkläder och flexbertvästar, men typ.) Miranda snuffade i backen och spårade efter nånting, Star gick och tyckte att hon var en mycket fin flicka (vilket hon verkligen är också) och Ricky ville gå så nära mig som möjligt för att då och då snuffa på tofsen på änden av Stars rep..  Vad de nu ska va bra för, men han gillar det. 

Trots underkylt regn och lite isgata på grusvägen så tog vi oss fram glatt. Ricky gick för det mesta lös, för sån är han. Och till våran stora lycka så mötte vi en timmerbil precis innan den skulle svänga in på en väg, vi backade snabbt undan och lät den stora lastbilen med släp passera framför näsorna på oss. "Woooww en varsin sån skulle vi ha hemma" enades vi om. Och Miranda blev lite fnissig, hon brukar försöka gömma huvudet bakom mig då, som att hon blir blyg.

Efter den förmiddagen i regnet hade jag samlat energi till att ha ledigt från jobbet en timme för att vara på banken och göra klart affären med huset jag nu är ägare till. Jepp ni läste rätt, ett litet hus har jag köpt.. eller man kan nästan tillomed kalla det stuga. Det är precis snart ett år sen jag blev akut tvungen att flytta hem, för vi fick inte tid att fixa något annat. Och nu äger jag ett alldeles eget litet hus, eller stuga.. HEMMA! Med ännu bättre uppsikt över hästarna. Om jag nu tänker flytta in i mitt hus, eller stuga, så flyttar jag bara några 10-20 meter. 

Varför?? köper då inte en hästverksamhetsdrivande kvinna en hästgård?! Precis som Sandra med Ildapildabloggen säger: Hästägare är slarviga! Been there Done that. Som vissa kanske inte vet så flyttade jag för ett år sen från gården jag egentligen skulle köpa, det ångrar jag knappt en sekund. Förutom att det var en skitaffär (rent ut sagt!) så var huset fult, stallet obehagligt (än om jag borde hyrt ut det bara), men framför allt det viktigaste! där mina hästar skulle leva, markerna! var sunk!! Slarviga gårdsägare och hästmänniskor som inte hållt hagar rena, torra, bajs- och bakteriefria. Blä!

Nu köpte jag alltså stugan min morfar byggt med sina bara händer på gården där jag växt upp. Med tillstånd från skogsägaren så får jag fortsätta ha hästarna där jag växt upp med min allra första ponny, lika så verksamheten. Drömmen ändå, att så småningom kunna få köpa marken till min egen. Men tills dess, göra det bästa av situationen. För här hör vi hemma, just nu. 

Och nu kan hästarna gå helt lagligt, om dom vill, på våran alldeles egen gräsmatta!